Jag ber om ursäkt.

Förlåt för värdelös uppdatering.
Våra fina katter har rymt hemifrån och varit borta sen i onsdags så just nu går all fokus till att försöka hitta dem.
Hoppas ni har överseende , men jag bloggar i mån av ork. 

Nails Nails Nails.

Har gått i valet och kvalet hela veckan. Vad sjutton ska man  göra med sina naglar. 
Vi vet alla att jag e enkelspårig som få när det gäller naglar. Fransk manikyr eller fransk ombre. Every. Single. Time. 

Men mina vänner. Nu bär jag lite somrigare naglar. 
Tao, som är min nagelsnubbe, känner mig väl. Har gått hos honom sen 2015. Ingen annan rör mina naglar.

Han tittade förundrande på mig när jag ville ha något annat. Sen utbrast han. Jaaaaaa. Lemon!

Sagt och gjort. Jag älskar ju GULT! 

Nu sitter jag här i mina citrongula naglar och är allmänt nöjd med livet. 

Tao finns på wieselgrensplatsen på Hisingen.
Han äger salongen MeKong Nails & Lashes.
Gå dit. NU! 







En känslofylld dag.

Idag var en väldigt känslofylld dag.
Jag vaknade av att jag har blivit dunder förkyld. Alltså vi snackar man-flu nivå.
(Och med tolkningsföreträde då jag själv fött barn kan jag säga att jag håller med männen. Det är banne mig värre än att föda barn.)
Jag gav nästan upp och stannade hemma. Men så kom ju återigen tankarna. När det gäller bortgång och begravning, så får man liksom inte direkt en andra chans att ta farväl.

Att ta farväl av någon är aldrig lätt. Speciellt inte de som varit så starka, ödmjuka och kärleksfulla.

När någon rycks ifrån livet, så kan jag inte låta bli att få så många olika tankar som snurrar i huvudet.

När ska vi inse att vi måste ta vara på det vi har idag? Inte ta varann för givet? 
Värdesätta vad vi har, snarare än att värdesätta vad man förlorat helt enkelt.

Var rädda om er. Och om varann. 
Msn vet aldrig vilka vägar livet väljer att ta.
Och hur mycket man än försöker förbereda sig, är man aldrig känslomässigt beredd ändå.

Much love.